« Livs protesterar mot att världsfacket stödjer diktaturens ”fackförening” - Malin Klingzell-Brulin (2011) | Main | Uttal om TTIP - Nordisk Transportarbeiderfoederasjon (2014) »

Sommardagar på Utøya - Dan Gallin (2011)

Sommardagar på Utøya

Vi socialister borde vara mer oroade över vad som händer med oss i Nordeuropa” skriver Dan Gallin, IULs förre generalsekreterare

Jag kommer aldrig att glömma sommardagarna 1955 som jag tillbringade på Utøya, den lilla ö utanför Oslo som norska facket skänkte till Arbeiderpartiets ungdomsförbund som förbundsskola och kursgård.

Jag anlände till Europa i mars 1953 efter att ha upptäckt socialismen i form av trotskism medan jag studerade i USA. Jag var djupt gripen av den genialiska världsförklaringen och den heroiska och tragiska berättelsen om ”den gamle mannen” och hans rörelse. Så djupt faktiskt att jag ådrog mig myndigheternas uppmärksamhet och fick en månad på mig att lämna landet.

Där stod vi alltså, min reskamrat och jag, i Europa och försökte orientera oss. Hon var medlem i samma grupp som jag. Sommaren 1955 var vi redo att upptäcka Skandinavien, ett socialdemokratiskt bålverk som vi betraktade med misstänksamhet.

I Oslo hittade vi Arbeiderpartiets ungdomsförbund i telefonkatalogen. Vi dök upp utan förvarning på generalsekreterarens kontor. Det var han som var ungdomsförbundets ledare och för honom berättade vi att vi var medlemmar i American Socialist Youth League och att vi ville diskutera socialism med norska socialister. Den norska kamraten tittade på oss rätt länge kändes det som. Sedan sa han: ”Ni kommer precis lagom. Vår sommarkurs har just börjat. Vi kan ta er dit lite senare. Ni kan vara hos oss i en vecka. Det är på Utøya, en liten ö utanför Oslo. Ni får se.”

På Utøya finns en servicebyggnad (måltider, duschar, klassrum) och deltagarna bodde i tält som rests runt hela stället och framförallt på en äng utanför huvudbyggnaden. Vi anvisades ett eget tält men tillbringade mesta tiden med de norska ungdomarna. Jag ägnade en hel natt i samtal med Reiulf Steen, som senare blev utrikesminister och statsminister och var djupt engagerad i att bistå motståndsrörelserna i diktaturens Latinamerika. Vi diskuterade Sovjetunionens sociala och politiska särart och stalinismen. En natt räckte inte.

Vi träffade många av de hundratals ungsocialisterna som sprudlade av energi, glädje, humor och beslutsamhet. De var midnattssolens barn och den norska sommarnatten var evighetsljus. De var vanliga ungdomar. Liksom alla andra var de medborgare i en socialdemokratisk stat. De var inga yrkesrevolutionärer, men de ville verkligen förändra världen. Och på den här lilla ön fanns det lika många av dem som i vår amerikanska minigrupp – eller till och med fler. Våra trotskistiska kamrater som vi lämnat kvar där borta i USA var precis lika hängivna och djärva. Men den här folkrörelsen av ungsocialister – den varför oss en alldeles ny upptäckt!

Den folkrörelsen var det som fascisten Anders Behring Breivik angrep den 22 juli 2011. Efter att ha sprängt en bomb i regeringskvarteren i Oslo där åtta människor dog gick han iland på ön utklädd till polis. Han samlade ihop ungdomarna och började skjuta ner de försvarslösa flickorna och pojkarna som inte hade en aning om vad som väntade dem. På Utøya mördade Breivik 69 personer på en och en halv timme.

Norges statsminister Jens Stoltenberg – som också är Arbeiderpartiets partiledare – förklarade att massakern var ett angrepp på demokratin och det öppna samhället och lovade att Norge inte skulle låta sig kuvas av den. Fast närmare bestämt var den ett angrepp på den norska arbetarrörelsen. Breivik var tydlig på den punkten: arbetarrörelsen hade gjort sig skyldig till ”kulturmarxism” och måste angripas. Och det självklara målet var arbetarrörelsens värdefullaste tillgång – dess ungdomar, som måste straffas för att partiet förrått nationen genom att främja Norges ”islamisering”. Om attentatet på ön inträffat bara några timmar tidigare kunde mycket väl Stoltenberg själv och landets tidigare statsminister Gro Harlem Brundtland funnits bland offren. De hade besökt Utøya under dagen och deltagit i debatten.

Vi socialister borde vara mer oroade över vad som händer med oss i Nordeuropa. Den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister Olof Palme. Han hade gått på bio med hustrun Lisbet och som vanligt hade de inga livvakter. När de promenerade hem klockan 23.20 gick en man ikapp dem bakifrån och sköt två pistolskott. Första skottet dödade Olof Palme. Det andra skottet träffade Lisbet som överlevde. Mördaren flydde och har aldrig hittats. En man greps och dömdes för mordet, men släpptes senare efter att ha överklagat domen. Motiven till mordet och vem som kan ha beställt det är okända. Polisutredningen pågick i åratal utan resultat.

Olof Palme kom från svensk överklass och betraktades som en ”klassförrädare” och den svenska högern närde ett intensivt Palmehat. Palme var regeringsmedlem sedan 1965, statsminister i två omgångar (1969-1976 och 1982-1986) och ordförande för socialdemokraterna 1969 till 1986. Han byggde ut välfärdsstaten och stärkte facket gentemot arbetsgivarna. Utrikespolitiskt var han den enda ledaren för ett västland som motsatte sig Vietnamkriget. Han protesterade också mot invasionen av Tjeckoslovakien 1968 och Pinochets statskupp i Chile 1973. Rent generellt var han under hela sin politiska karriär en svuren fiende till militärjuntorna i Latinamerika, de fascistiska diktaturerna i Europa och apartheidregimen i Sydafrika. Trots att han egentligen inte tillhörde socialdemokraternas vänsterflygel beskrivs han ofta som en ”revolutionär reformist”.

Palmemordet var en vändpunkt i arbetarrörelsens historia. Ingen av hans efterträdare har haft hans karisma, politiska intellekt och mod. De svenska socialdemokraterna höll en lägre profil efter hans död. Partiets återhållsamhet bidrog i själva verket troligen till att det förlorade regeringsmakten. Det har förlorat två riksdagsval i rad sedan 2006. Det är inte lika pådrivande internationellt längre – vilket har lett till att socialistinternationalen förlorat ännu mer av det lilla inflytande som eventuellt återstod. Om Palme fått leva skulle det ha varit svårare för socialdemokratin att kapitulera inför nyliberalismen – och Blair och Schröder att lansera sin fåniga ”tredje väg”. Om Palmemordet iscensatts av en högerkonspiration så hade kuppmakarna nått sitt mål.

Det hade kunnat bli helt annorlunda. 1998 hade svensk socialdemokrati återhämtat sig någorlunda. Det fanns en ny stjärna på SAPs himmel: Anna Lindh. Hon var född 1957 och var lysande som SSU-ordförande 1984-1990, riksdagsledamot från 1982, miljöminister 1994 och utrikesminister 1998. Hon var inte helt olik Olof Palme – och avsikten var att hon skulle efterträda den mer byråkratiskt gråtrista Göran Persson som regeringschef och partiledare.

Men också här låg en mördare på lur. Eftermiddagen den 10 september 2003 shoppade Anna Lindh på NK i Stockholm – naturligtvis utan livvakter – när en man knivhögg henne i bröstet, magen och armen. Trots läkarnas insatser avled hon 5.29 nästa morgon.

Mördaren greps den 24 september. Han heter Mijailo Mijailovic, föddes i Sverige av serbiska föräldrar och var arg på svenska regeringen för att den stött NATO i Kosovo. Efter att ärendet behandlats i olika instanser och Mijailovic av rättspsykiatriker konstaterats ha psykotiska drag förklarades han frisk nog för en fängelsedom och dömdes till livstid.

Efter Sverige – den nordiska socialismens främsta fäste – har turen nu kommit till Norge som är det enda kvarvarande landet i Norden med en socialdemokratisk regering som för en radikal utrikespolitik och försvarar välfärdsstaten. Än en gång har en ensam galning slagit till.

En ensam galning? Det påståendet kommer oftast från extremhögern. För om extremhögerns idéer ska skyddas så är det naturligtvis viktigt att avståndet blir så stort som möjligt mellan den ideologi som propageras av extremhögerns partier och de brott som ideologin inspirerar till. Uppfattningen måste befästas att fascism är en åsikt, inte ett brott, och att extremhögerns organisationer består av vanliga, normala medborgare. Men i själva verket är de plantskolor för Breivikar som kan uppstå när och var som helst, beväpnade till tänderna och med siktet inställt på mord.

Strax efter det norska dramat gav Oskar Freysinger – en schweizisk politiker från extremhögern berömd för sitt motstånd mot minareter och för att ha sagt att aborter lett till ett ”osynligt folkmord” – följande svar till en journalist som påpekat att flera av Breiviks ståndpunkter motsvarade de åsikter som förespråkas av Freysinger och hans parti, Schweiziska folkpartiet: ”Tror du att det blir färre terroristattacker och galningar om jag tvingas till tystnad? Det blir värre!” Det svaret bör uppfattas som ett hot.

Text av Dan Gallin, översättning av Magnus Nordén

Ur Mal och Medel, 11/2011