« Globaliseringens följdverkningar - Dan Gallin (1997) | Main | Globalisering, mänskliga rättigheter, fackliga rättigheter - Dan Gallin (2001) »

Den Globala Arbetarrörelsen - Dan Gallin (1998)

På avdelnings- och distriktombudsmannakonferensen 1998 ägnade ABF för första gången en dag till sin internationella verksamhet. Dan Gallin, IFWEAs ordförande, höll en anförande om globalisering och arbetarrörelsen. Över 130 ombud, funktionärer och gäster deltog i konferensen. Gallin’s anförande presenteras nedan



DEN GLOBALA ARBETARRÖRELSEN

Anförande av Dan Gallin

Jag ska inleda en diskussion om någonting som ännu inte finns - den globala arbetarrörelsen. Däremot finns globaliseringen.

Globalisering är ett grundläggande skiftande i världsekonomin och världssamhället som började för ungefär 20 år sen, och som har förändrat alla villkor, under vilka arbetarrörelsen har fört sin sociala och politiska kamp sedan slutet av andra världskriget (i Sverige sedan 1938 - Saltsjöbadsavtalet).

Men nu måste vi skilja: globaliseringen drivs av en teknologisk revolution, i synnerhet inom elektronik, kommunikationer och transport. Denna utveckling går inte att stoppa. Dessutom är det inte rimligt att stoppa den, även om vi kunde, eftersom den ger oss de redskap vi behöver för att skapa den globala arbetarrörelsen som vi saknar.

Däremot är globaliseringens ekonomiska, sociala och politiska konsekvenser resultatet av beslut som träffats av företagsledningar, internationella organisationer som WTO eller WB, IVF, OECD eller av regeringar. D v s att där finns ingenting som är oemotståndligt eller oåterkalleligt: Här är det en fråga om maktbalans.

Denna maktbalans har kantrat över till kapitalets fördel genom uppkomsten av transnationella koncerner.

Transnationella koncerner är spjutspetsen och samtidigt som de får ut mest av det förra decenniets teknologiska revolution och de är dominerande aktörer i den globala integrationsprocessen.

Världens cirka 48 000 transnationella moderbolag och deras 240 000 dotterbolag kontrollerar nu 75% av all världshandel i råvaror, tillverkade varor och tjänster (i själva verket mer om man räknar in underentreprenad).

En tredjedel av denna handel är intrahandel, d v s företagsintern: Den äger rum mellan olika enheter i ett enda världsbolag - omöjligt för regeringar och internationella organisationer att utöva någon kontroll.

TNB kontrollerar nu även en tredjedel av världens produktiva tillgångar. Enligt UNCTAD (FNs kommission för handel och utveckling) har "internationell produktion blivit ett centralt strukturellt utmärkande drag i världsekonomin".

Sedan sovjetblockets kollaps för sju eller åtta år sedan, främst förorsakad av det byråkratiska kollektivistiska systemets oförmåga att anpassa sig till den nya tekniken och dess sociala och politiska konsekvenser, så har den transnationella kapitalets makt blivit verkligen global genom den ekonomiska och politiska koloniseringen av det tidigare sovjetblocket och de stater som efterträtt USSR.

Sammanfattningsvis har vi en situation där de 500 största världsbolagen står för 70% av all handel. Världens 200 största företag producerar mer än en fjärdedel av världens samlade BNP. Praktiskt taget alla dessa gigantiska bolag, som i praktiken kontrollerar världens ekonomiska villkor, är i dag kopplade med varandra genom "strategiska allianser".

Därtill kommer kapitalens oerhörda rörlighet. Fortfarande på 70-talet gick handeln med valutor, krediter och aktier relativt långsamt och omfattningen var begränsad. Det är datorerna som gjort de stora och snabba internationella affärerna möjliga. Det är först under 80-talet som valuta-, aktie- och kredithandeln blir helt elektronisk och kan ske över globala datanätverk sammankopplade via kommunikationssatelliter.

Det innebär att ett litet fåtal enskilda personer - spekulanter - I praktiken kan styra de nationella valutornas värde. Så sent som år 1970 var enbart 10% av handeln över nationsgränserna spekulation, medan 90% fortfarande motsvarades av investeringar, varor och tjänster som levererades i den andra riktningen alltså normala affärer.

År 1995 är förhållandet det omvända och mer ändå: 95% av valutahandeln är nu ren spekulation. Enbart 5% motsvaras nu av investeringar, varor och tjänster över nationsgränserna. Då ska man också ha klart för sig att investeringar och handel med varor och tjänster över nationsgränserna inte minskat i omfattning utan ökat kraftigt.

Eftersom ren valutahandel, alltså spekulation, idag utgör 95% av all handel över nationsgränserna, eller 15 gånger den totala produktionen i hela världen, så kan varje lands valutareserver snabbt tömmas genom en spekulationsattack. I början av 1995 beräknas omsättningen på världens valutamarknader per dag till omkring det dubbla av valutareserverna i samtliga industriländers centralbanker. Egentligen handlar det för världsbolagen endast om vilket land, vilken region, man nästa gång ska välja att tömma på ekonomiska resurser och "privatisera". Denna gång var det Asien och Ryssland, nästa gång kan det bli Europa. I dag pågår den här spekulativa rörelsen oupphörligt. Det är en och samma ekonomiska kris som vandrar ständigt jorden runt, från den ena regionen till den andra.

Det är självklart, under dessa förutsättningar nationalstaten, att även de största och mäktigaste har kraftigt minskad makt och autonomi gentemot transnationella företag.

John Gage, ägare till datafirman Sun Microsystems, säger: "Regeringarna och deras regler för arbetslivet har blivit betydelselösa. Vi anställer vårt folk via dator, de arbetar på dator och de får också sparken via dator."

Peter Sutherland, vice ordförande för British Petroleum (som övertog AMOCO för att bli världens näst största oljebolag), och som också är med i styrelsen för två av Wallenbergs-gruppens stora bolag säger så här: "Politikerna måste förstå att länderna konkurrerar med varandra om företagen. Det är inte trevligt för de styrande att höra att de kanske måste ändra sin skattepolitik, att de måste begränsa vissa sociala förmåner, men det kan vara nödvändigt för att i ett längre perspektiv skapa ett bättre affärsklimat".

Privatiseringar, som har ökat fem gånger mellan 1985 och 1990 och ökar fortfarande, styrker inte bara de transnationella bolagens omfattning och makt, utan de minskar även statens ekonomiska inflytande och försvagar därför dess förmåga att påverka den ekonomiska politiken och i sin roll som arbetsgivare, arbetsmarknadspolitiken.

Den senare tidens internationella handelsavtal, till exempel inom ramen för världshandels-organisationen (WTO), eller ännu mera multilaterala avtal om investeringar (MAI) som förbereds inom OECD, bestraffar regeringar som försöker utöva en större kontroll över TNB och tvingar dem att ändra eller avskaffa nationella lagar eller ändra policy som står i vägen för TNBs operationer i en global marknadsekonomi. Följaktligen överförs kontroll över social och ekonomisk politik från demokratiskt ansvariga regeringar till TNB som bara är ansvariga inför sina aktieägare.

Statens oförmåga att kontrollera internationella kapitalflöden (eller, I värsta fall, kapitalflykt) har minskat dess förmåga att beskatta kapital och har sålunda, ibland drastiskt, reducerat skatteintäkterna som behövs för att betala en välfärds- och jämlikhetspolitik och sociala freden som beror på statens förmåga att skydda de svaga genom att omfördela samhällsprodukten.

Nationalstatens oförmåga att kontrollera kapital genom lagstiftning eller genom andra politiska medel, för med sig en ännu farligare konsekvens: Inte bara en försvagning av staten i sig, utan en proportionerlig förlust av inflytande av alla institutioner som verkar inom nationsgränserna: Nationell riksdag, politiska partier, nationella fackliga strukturer: Med andra ord, alla instrument för demokratisk kontroll.

Det är därför politiska partier, oavsett deras historiska ursprung, sociala grund, uttalade intentioner eller vallöften, finner det i ökande grad svårt att lägga fram klara politiska alternativ och ännu svårare att genomdriva dem när de en gång befinner sig i regeringen. Resultatet är att medborgaren känner sig hjälplös och cynisk inför institutioner som inte kan utföra sina uppdrag, man lägger skulden på politiker eller fackliga ledningar i stället för på storkapitalet där ansvaret ligger. Det är en grogrund för nynazism i sina olika former. Här har vi en demokratins kris.

Jag berättar inte allt detta för att säga att vi bör ge upp den politiska kampen inom nationalstaten, inte mer än att jag skulle säga att vi bör ge upp kampen på provinsiell eller kommunal nivå på grund av att sådana institutioner har begränsad makt. Vad jag försöker säga är snarare att vi, arbetarrörelsen, folkrörelser inte längre kan lita på stöd från staten ens när våra partier är i regerin

Sammanfattningsvis: Genom globalisering, har kapitalet frigjort sig från samhället. Det ekonomiska systemet, behärskat av kapitalägarna, har återtagit sitt maktövertag över det politiska systemet, därför att det ekonomiska systemet globaliserats, samtidigt som det politiska systemet fortfarande är begränsat till den nationella nivån.

Kapitalets ökade rörlighet över nationsgränserna har givit kapitalägarna ett nytt övertag över arbetarrörelsen som är nationellt begränsad, såväl fackligt som politiskt.

Hur ska vi klara oss? Det är angeläget att återhämta makten var den nu finns på det globala planet. Problemet är att våra redskap är bristfälliga.

Ni får fråga: Har vi inte en internationell arbetarrörelse, politisk och facklig? Jo, det har vi. Det finns Fria Fackliga Internationalen, Europeiska Fackliga Samverkan, Yrkesinternationalerna och Socialistinternationalen.

Men likadant som en internationell ekonomi är en där huvudenheterna förblir nationella ekonomier, sammanlänkade genom ett nätverk för handel, utländska investeringar och kredit, i motsats till en global ekonomi, som är något helt annat, nämligen en integrerad världsekonomi vars landgränser inte har ekonomisk betydelse.

På samma sätt är en internationell arbetarrörelse något helt annat som framtidens globala arbetarrörelse måste vara.

FFI och EFS är faktiskt lösa nätverk av nationella LO, som är vana att tänka och fungera i nationalstatens ram. Dessutom har deras företrädare ett starkt intresse att tro och låtsas att det flesta problem går att lösa inom nationalstatens ram. I sammanhang med globalisering leder detta till en strutspolitik. Många nationella organisationer reagerar mot globaliseringskris i strid med deras egna intressen: I stället för att utveckla och fördjupa internationella samarbeten, blir de mera inåtriktade. Detta är en mänsklig reaktion, men en fel reaktion, liksom att bromsa på is är en mänsklig, men fel reaktion.

Organisationer vars styrelse är sammansatt av företrädare från nationella organisationer som tänker och agerar nationellt kan knappast begripa vad globalisering innebär för att inte tala om ett handlingsprogram som möter utmaningen. EFS är dessutom helt beroende av EU-kommissionen, som ställer sina medel till förfogande men samtidigt sätter EFS politiska gränser.

Här ska jag citera Bror Perjus, redaktör i livsmedelsarbetarnas tidning Mål och Medel, som har skrivit en bok om globalisering som skall komma ut I höst. Jag vet inte ännu vad den ska heta: När jag senast talade med honom valde han mellan olika titlar: Vem plundrade folkhemmet? Kasino Jorden eller Nationen som försvann. Vi får se. I alla fall berättar han historien om hur EFS reagerade för två år sen när massdemonstrationer pågick över hela Europa mot sociala försämringar:

"Samtidigt som den ena aktionsdagen avlöser de andra i Paris, Rom, Madrid, Bryssel, Frankfurt, Stockholm, så diskuteras vid Europas fackliga huvudorganisations styrelsemöte om man överhuvudtaget ska organisera en aktionsdag och i så fall när. Hela händelseförloppet hösten 1996 visar att den högsta fackliga ledningen saknar kontakt med vad som händer i den fackliga rörelsens djupare led. Det betyder att ingen samordning fungerar över nationsgränserna i Europa, självklart när inte ens samordningen inom nationerna fungerar.

"Diskussionen vid EFS styrelsemöte i Bryssel handlar i hög grad om tidpunkten för en gemensam europeisk aktion, i praktiken har tiden redan runnit ut. General-sekreteraren Emilio Gabaglio försöker skjuta aktionen så långt fram i tiden som möjligt. Italiens Luigi Cal vill ha den så snabbt som möjligt. Han är en av de få som inser nödvändigheten av att knyta an till de protester som redan är igång, helt utan EFS medverkan. Beslutet blir att genomföra en europeisk manifestation våren 1997 den 28 maj. Men då har de spontana, kraftfulla aktioner som EFS borde ha samordnat ideologiskt och riktat mot valutaspekulanter redan ebbat ut. EFS lyckas samla 10 000 demonstranter utanför EUs högkvarter i Bryssel som vill "visa EU-politikerna att de måste göra något, inte bara snacka". "Göra något", ja, men vad?

"Alltså en alltför sent insatt och ideologisk missriktad aktion som enbart riktar protester mot maktlösa politiker och tar bort uppmärksamheten från kapitalägarna, spekulanterna och världsbolagen som bär det egentliga ansvaret för de ekonomiska kriserna och som istället borde sättas I blickpunkten.

"... Bara det förhållandet att uppretade arbetare strejkat och demonstrerat över hela Europa i två års tid, utan att dessa arbetare ens känt till att de råkar ha en gemensam facklig huvudorganisation för hela Europa som skulle kunnat samordna deras protester och vägleda dem ideologiskt, är förstås ett totalt för att inte säga katastrofalt misslyckande för EFS. Om EFS vore en effektiv fungerande facklig organisation så kanske protestaktionerna överhuvudtaget inte skulle behöva organiseras."

Bror Perjus konkluderar: "EFS saknar för närvarande alla möjligheter att leda den ideologiska debatten, att påverka den fackliga utbildningen och den interna fackliga debatten inom den europeiska fackliga rörelsen. Den har ingen kontakt med den fackliga rörelsens djupa led. Den seglar fritt utan kontakt med verkligheten."

Samma bedömning kunde man göra om FFI. FFI är en paradox. Den är långt ifrån den största internationella fackliga organisationen i historien med 125 miljoner medlemmar i över 200 anslutna LO (och en del förbund). Kommunistiska världsfederationen har krympts ner: De nya fackliga organisationerna i de föregående sovjetblocken har övergått till FFI, med det flesta neutrala organisationer, t ex i Afrika. Den forna kristna fackliga internationalen, WCL, är en liten tendensorganisation med bara den belgiska kristna LO (CSC) representativ i sitt eget land. Samtidigt har FFI ingen förmåga till samhällsanalys och är helt utan linje, och detta i en historisk vändpunkt och i en situation där, för första gången i historien,

det nya kommunikations- och transportteknologier - samma teknologier som är den drivande kraften bakom globalisering - har skapat de materiella förutsättningarna för att bygga en internationell fackföreningsrörelse i ordets sanna mening.

Socialistinternationalen, som en gång i tiden kunde ha erbjudit en samhällsanalys och en linje, kan vi glömma bort. Det är ingen organisation, utan ett forum vars ledare i de större socialdemokratiska partierna träffas då och då för att utbyta sina uppfattningar och erfarenheter. Hur skulle vi då lyfta upp oss ur detta träsk och skapa den globala arbetarrörelse som behövs? Var finns fasta punkter för hävstångsverkan?.

En sådan fast punkt är att organisera på transnationell bolagsnivå. Det är idag de fackliga representanterna i bolagsstyrelserna, var de än finns, som har de största insikterna om kapitalägarnas strategier och tänkande inför framtiden. Det är där allting händer först. Det är där som de nya idéerna om hur företagen skall organiseras i framtiden kommer fram. Idéer som självklart den fackliga rörelsen måste känna till för att kunna reagera på och ta ställning till.

Det är också anställda i de stora världsbolagen som först får erfara förändringarna tekniskt, organisatoriskt, personalpolitiskt och ekonomiskt; eftersom det är världsbolagen som ligger först i utvecklingen och alltfler mindre och mellanstora företag blir serviceföretag och underleverantörer till världsbolagen. Därmed blir också anställda i små och medelstora företag alltmer ekonomiskt beroende av dessa världsbolag.

Inte alla av de 48 000 transnationella bolagen är av lika strategisk betydelse. Om man organiserar ett urval på 1 000 så skulle det vara tillräckligt för att balansen skall börja kantra över.

Att organisera i detta sammanhang innebär att säkerställa en solid facklig organisation i majoritet - helst, förstås, i dem alla - deras arbetsplatser och en effektiv samordning av dessa organisationer.

Idag är det internationella yrkessekretariat (IYS) det enda slag av internationell arbetstagarorganisation som fungerar och är effektivt för att organisera på denna nivå. Eftersom det finns 15 sådana och inte alla av dem i sektorer där transnationella bolag är betydande, så skulle det innebära att tio av dem skulle behöva organisera i genomsnitt 100 transnationella företag. Det är inte ouppnåeligt, men de behöver hjälp.

Alla IYS, även de största, har idag för lite ekonomiska medel och är överansträngda. De fortsätter att fungera genom ett mycket litet antal hängivna, kvalificerade och överarbetade aktivister som inte kan göra mer än de gör idag. Som organisationer så har de nått gränsen för sin kapacitet och de har inte möjlighet att märkbart öka sina resurser genom medlemsavgifter. Medel genom projekt är ingen hjälp eftersom de förvränger deras prioriteringar och binder den lilla personal de har med att administrera projekt.

Största hindret i samordningen på transnationell bolagsnivå har alltid varit ekonomiskt. Internationella möten är dyra: resekostnader och framför allt tolknings- och översättningskostnader är dyra. Inom IFWEA, alltså internationella ABF, tror vi att vi har hittat en lösning, åtminstone delvis: det är internationella studiecirklar. Vi har prövat det första gången hösten 1997. Studiecirklar i 12 länder över hela världen som behandlar samma ämnen samtidigt (i detta fall var ämnet transnationella bolag), och som är sammanlänkad genom e-mail. I år fortsätter vi med några andra, bland dem en internationell studiecirkel om Tate and Lyle, ett transnationellt sockerbolag, i samarbete med Livsmedelsinternationalen IUL. Förhoppningen är att när studiecirkeln tar slut kvarstår ett nätverk som förbinder alla lokalavdelningar inom koncernen, alltså en organisation. Vi kommer också att pröva detta med Metallinternationalen.

Jag vill här ta tillfället i akt att tacka svenska ABF för stödet till Internationella studiecirkel-projektet. Det skall kanske visa sig att detta är den viktigaste internationella insats ni någonsin har gjort.

När det handlar om att organisera det oorganiserade, står vi inför ett speciellt problem när det gäller diktaturländer och polisstater. Sådana regimer kontrollerar en mycket stor del av världens arbetskraft: Vi talar om Kina, Vietnam, Burma och Indonesien. De drar till sig enorma transnationella investeringar. Förra året fick enbart Kina USD 42 miljarder i direkta utländska investeringar, näst mest i världen efter USA.

I detta fall är kampen för mänskliga och demokratiska rättigheter inte bara en moralisk plikt utan den enda sunda strategin för att organisera. Detta är en andra fast punkt för hävstångs-verkan.

För oss är demokrati inte enbart en moralisk fråga. För arbetarrörelsen är kampen för mänskliga och demokratiska rättigheter, utan någon som helst dubbelmoral, inte bara en moralisk skyldighet utan en grundläggande klassfråga. För bara när dessa rättigheter garanteras så kan arbetare organisera sig för att försvara sig själva och föra fram sitt sociala och politiska program.

Idag är bara mellan 12-13 procent av alla lönarbetare i världen medlemmar i ett fackförbund. Om man räknar med informella sektorn, är det ännu mindre. Det är viktigt att förstå att framtiden för den internationella fackföreningsrörelsen, och för fackföreningsrörelsen i de industrialiserade länderna, i mycket stor utsträckning är avhängig av vår förmåga att organisera oberoende, demokratiska och starka förbund i Asien och i synnerhet i Kina. Detta är vad det i praktiken innebär att lägga ett golv under den nedåtgående spiralen som transnationella kapital har skapat genom att tvinga arbetare i alla länder att konkurrera med varandra.

Om man skulle genomföra en sådan satsning, så skulle vi bli mycket hjälpta av det faktum att detta är exakt vad kinesiska arbetare också vill. Socialt så kokar Kina under ytan och 10 000-tals illegala strejker förekommer I Kina varje år. Regimen lever i rädsla för att dessa lokala konflikter växer samman till en storskalig oberoende arbetarrörelse.

En annan grundläggande förutsättning för att bygga en effektiv global fackförenings-rörelse är att demokratisera rörelsen, särskilt när det gäller internationell verksamhet. Detta innebär att säkra medlemmarna aktiva engagemang i att utarbeta en internationell facklig policy och åtgärder, och för att säkerställa ett sådant engagemang så behövs ett massivt informations- och utbildningsarbete. Här har vi en tredje fast punkt för hävstångsverkan och jag kan föreställa mig att ABF kunde spela en viktig roll i detta sammanhang.

I de flesta industrialiserade länder så har de vanliga medlemmarna, till och med ledningen på mellannivå, knappt känt till att de internationella fackförenings-organisationerna ens existerar, mycket mindre vad de gör, vad de inte gör, och varför. Denna kunskap och en medvetenhet om frågorna, är begränsad till ett tunt skikt toppledare och deras expertpersonal, och så länge den är begränsad till den nivån så kommer det att vara omöjligt att mobilisera befintliga resurser för att bygga den globala arbetarrörelse vi behöver.

I de internationella yrkessekretariaten har vi känt denna brist på information och utbildning på ett akut sätt när det gäller att genomdriva EUs direktiv om europeiska koncernråd. I ett antal länder och företag var företagsråden eller de fackliga ombuden, när de kom i kontakt för första gången med IYS arbete att samordna facklig verksamhet på transnationell bolagsnivå, överraskade och chockade över att upptäcka att en internationell fackföreningsrörelse fanns, med sin egen policy som deras egna förbund hade kommit överens om och som de förväntades iaktta.

En systematisk ansträngning att bättre fackligt organisera och internationalisera de europeiska koncernråden bör vara ett viktigt element när det gäller att demokratisera en internationell facklig aktion, åtminstone i Europa.

En ytterligare fast punkt för hävstångsverkan är arbetarrörelsens bistånds- och utvecklingsprogram som finansieras med största delen från statliga fonder genom sina organisationer i Europa och Nordamerika. Här har svenska arbetarrörelsen gjort en hel del, ABF också.

Låt mig bara säga att, om man ser frågan ur ett globalt perspektiv, så måste även här allt vi gör underordnas det strategiska målet att bygga och stärka den internationella rörelsen. Detta innebär att ge prioritet till projekt som kan stärka effektiva internationella länkar och fackligt samarbete. Många sådana projekt kan byggas runt världsbolagen.

Det finns 10 000-tals möjliga projekt inom före detta tredje världen och före detta sovjetblocken. Vi klarar aldrig alla. Skapa därför inga Asterix-Byar: Välj strategiskt! Ta avstånd från politiska pop-frågor och sentimentala engagemang: ta bara projekt som håller ihop, med strategiska mål att bygga ömsesidigt beroende nätverk för ömsesidigt stöd, skydd, framtida kampanjarbete och förebyggande arbete.

Till sist måste vi vara mera politiska. Mot anpassningspress och rådande rådlöshet måste vi kraftfullt hävda både legitimitet och nödvändigheten av den politik som naturligt är vår och som har medlemmarnas intresse som utgångspunkt.

Arbetarrörelsen är inte en "intressegrupp" bland andra utan en rörelse som företräder samhällets allmänna intressen mot de ekonomiska och politiska maktstrukturerna i ett kapitalistiskt system som, åter igen, leder världen in i en ny kris. Det systemet har ingen framtid utom sitt eget sammanbrott, men det har kapacitet att förorsaka enorm skada medan de kör sitt lopp. Det är mot detta system vi måste befästa vår känsla för historisk uppgift. Vi har i det förgångna varit, är idag, och kommer i framtiden att vara mänsklighetens befrielserörelse.

Den internationella fackföreningsrörelsen, trots alla sina svagheter och i all sin mångfald, är unik genom att idag representerar den enda universella och demokratiska kraften i världssamhället, baserad på miljoner människor som är demokratiskt organiserade för att försvara sina intressen. Den har ansvaret, och när den en gång samlar förmågan att organisera en bred folkrörelse på global nivå omkring ett politiskt program, i en politisk allians med tusentals folkrörelser i hela världen vars målsättningar löper samman eller sammanfaller med våra egna: rörelser

för demokratiska och mänskliga rättigheter, kvinnorörelser, konsumentrörelser, miljörörelser, organisationer i informella sektorn och andra.

Detta skall förändra den globala maktbalansen och det skall vi alla arbeta för.